Jag känner hur mina sista krafter börjar tyna bort sakta men säkert.

Varför? Jag har alltid varit missnöjd med mig själv och hur jag ser ut, hur har jag då kunnat satt mig i denna situation.

Det finns massor att göra åt saken och jag har försökt, några gånger. Men inte tillräckligt.

Jag ger upp så lätt, varför kan jag inte bara ge mig fan på en sak och hålla mig till det?

Det går inte pga. all stress och press som jag hela tiden har på mig. Jag försöker hela tiden att vara alla till lags och rätta mig efter vad och var dom vill att jag ska vara!

Stressen på jobbet börjar bli för mycket, att hela tiden försöka undvika att känna för mycket för personerna de är alldeles för svårt. När jag kommer hem från jobbet tänker jag fortfarande på mina vårdtagare och hur dom har det. Drömmer om dom varje natt, hela tiden en massa oro. Jag hinner inte med att tänka på mig själv. Och samtidigt tjatar alla på mig att de är bra att jag får jobba och att jag inte ska gnälla nu när jag väl får jobba.

Men hur mycket klarar jag egentligen av? Bara för att jag är ung så har jag inte hur mycket krafter som helst.

Jag önskar att jag hade mer tid för mina nära och kära som hela tiden klagar på mig att jag inte har tid. Jag försöker, jag gör de... Men några säger att jag ska jobba så mycket jag kan plus lite till. Och några vill att jag ska vara överallt. Jag önskar att jag kunde dela på mig, att jag hade lika mycket tid till alla mina nära och kära som dom vill. Och som jag vill. Men nu har jag knappt tid för mig själv. Jag träffar knappt min sambo längre, vi jobbar i omgångar. När jag jobbar är han ledig och när jag kommer hem är han på jobbet. När han sedan kommer hem från jobbet sover jag redan.

All denna ångest när jag inte kan hälsa på dom som vill har börjat gått för långt. Jag gråter varje gång jag pratat med alla som tjatar och tjatar.

Plus att jag har ökat så mycket i vikt att jag knappt kan se mig själv i spegeln längre.

Allt jag ser är ett monster. Ett tjockt monster med dålig hy pga. Stress och dålig mat

Som bara gör alla andra besviken genom ett enda andetag.