Imorse när jag vaknade kände jag mig lite hängig. Men jag tänkte att de går väl över när jag vaknat till ordentligt.
Brukar ju vara så den här årstiden !
Men ICKE, har mått så jävla dåligt hela dagen, men försökt hålla humöret på topp iallafall och ignorera allt.
Det gör jätteont över bröstet mest hela tiden, svårt att andas när jag är ute. De går bättre inomhus, när jag hostar känns det som om någon sticker knivar i mig och jag får knappt åt mig någon anda.
Blir nog till att ringa VC imorgon, hoppas att de inte är någon jävla lunginflammation ! Jag om någon har väl verkligen inte tid att vara sjuk :O INTE NUUU!!! inte någonsin egentligen..
Ingen ork alls i kroppen, känner mig helt färdig. Att hämta ett glas vatten är sjukt ansträngande..
Sånna här gånger man saknar att ha någon som kunde ta hand om en, kanske man ska flytta hem till mor så hon kan göra de?:P
De va det bästa jag visste när jag va liten, att vara sjuk och mamma va hemma och tog hand om mig. Bara mig, ensamtid med henne. Inga syskon som va hemma, bara hon och jag :)
Och pappa tittade alltid förbi med lite festis eller dricka, han jobbade ju åt falcon på den tiden!
Jag låg nere i soffan och kolla på pippi långstrump hela dagarna :) Myys!
Men sedan så blev man vuxen och nu måste man ta hand om sig själv, sjuuukt okul !