Jag har funderat över hur sjuk min bild av livet är. Och jag är säkert inte ensam, de finns nog många som tänker likadant.
De har blivit så vanligt med ensamstående föräldrar.
Jag tänker att jag kommer hitta någon att skaffa barn med, vi lever tillsammans i några år och sedan är man ensamstående. Jag tänkte en dag att: men guud, hur ska jag klara allting då? ekonomin, kommer vi få bo i lägenhet osv..
Sjuuukt att man har sånna tankar. De är ju liksom mardrömmen.
Personen man skaffar barn med ska ju vara någon som man kan leva med resten av livet. vart har de tagit vägen?
Men verkligen, beundrar verkligen dom som lyckas hålla ihop !
Beundrar även alla ensamstående föräldrar, själv är jag ju uppvuxen med skilda föräldrar.
Och jag förstår verkligen inte hur min mamma orkade, helt otroligt! hon måste vara en superkvinna!
Och jag har inte lidit av att mina föräldrar inte bott ihop, vi träffade ju inte pappa lika ofta. men älskar inte honom något mindre för de. Han har nog haft de jobbigare än oss barn.
Att inte få träffa sina barn varje dag, de måste ju vara fruktansvärt!
Men mina föräldrar är dom bästa jag kunnat få, aldrig tvekat en sekund på de.
Mamma som slitit som ett djur, med hus och oss barn som inte varit världens änglar alla gånger.
Pappa som gjorde dom helgerna vi va hos honom till dom bästa dagarna med honom :)
Jag älskar er båda, och en dag hoppas jag att jag kommer kunna ge tillbaka allt ni gjort för mig<3
Älskar er!!